America, Fuck Yeah!

De är töntiga. Oftast. De ser ut lite som "Hej jag sitter mest hemma vid datorn och lyssnar på hårdrock och ibland repar jag med mitt coola band". Eller så är de JC-kids med rocknroll-feber.

Vi snackar Amerikmetal. Och nej, inte den gamla sortens Slayer-thrash. Inte heller den nya sortens Municipal Waste-thrash. Det är melodiskt (med ett undantag, se nedan), det luktar black metal (för det mesta) och det smakar fan mer Göteborg än kex.

Detta är det nya. Jag siar (i kraft av min oerhörda spåmansgåva) att detta kommer att slå. Med besked. Precis när melodeath's födelsevist och Mecka Sverige (nej, det är faktiskt inte bara Göteborg som äger längre, även om de goa gubbarna och gummorna alltjämt ligger i täten) börjat mättas och tappa fantasin och In Flames släpper samma skiva igen så visar USA att det går att förnya och fräscha upp även en genre som själv var en förnyelse när den kom.

För mig började det hela med Abigail Williams för ca ettochetthalvt år sedan. På MySpace fanns fyra (tror jag det var, minns inte så noga) låtar upplagda från då färska demon Gallow Hill. Vill minnas att bandet beskrev sig som en korsning mellan Dimmu Borgir och At The Gates. Inte så illa pinkat tänkte jag och laddade hem alltihop (det kan man ju såklart inte nu när de gjort karriär och signat med Candellight). Frälsningen var ett faktum när jag insåg att beskrivningen stämde och mer därtill.
Abigail Williams har inte hunnit med nån fullängdare än, men bandet är i studio nu och ännu obetitlade debuten väntas komma senare i år. Man har dock hunnit med ett släpp sedan signingen med Candlelight. EP:n Legend innehåller fyra nya spår och ett nyinspelad, omdöpt spår från demotiden och lovar gott inför fullängdaren.

The Black Dahlia Murder är betydligt mer välkänt utanför staterna (till skillnad från Abigail Williams, som dock gjort sig ett rejält namn på hemmaplan, med förbandsturnéer åt bla Dark Funeral, Vader mfl), och är med sina sju år på nacken ett av de klart äldre banden i skaran. I somras spelade de på Wacken och 2005 gjorde de bla Ozzfest. Vad gäller soundet så hörs det att de varit med ett tag. Det låter betydligt mer "old-school" (dvs mer som In Flames och mindre som norsk black metal. Old school va?) än många av kollegorna gör, men amerikanskheten går inte att ta miste på.

Winds of Plague kan nog bäst beskrivas som en korsning av ovan nämnda. Av denna trio är de helt klart störst suckers för synthstråkar, ett musikelement de behärskar väl. Musiken är i sammahanget förvånansvärt hård och brutal, utan att för den sakens skull vara desto mindre episk och stämningsfull.

För de som tycker att melodier är för mesar slänger jag med bubblaren Whitechapel från Kalifornien.
Det roligaste med Whitechapel är att eftersom de heter just "Vitt Kapell" har vissa white metal-kids fått för sig att de är ett kristet band, vilket fått den oerhört underhållande konsekvensen att de på sin MySpace stolt proklamerar "We are not a christian band!".
Whitechapel lirar dödsmetall av äldre snitt. Visst finns det en och annan mordernare passage, men jag är rätt övertygad om att även Kapten Sparre kan uppskatta detta.

En trend i USA verkar vara att banden ska ha så fula namn som möjligt (tex Job For A Cowboy, Abigail Williams, The Black Dahlia Murder), men hämta dem ur rätt så coola sammahang. Abigail Williams är taget från häxrättegångarna i Salem 1692 (http://en.wikipedia.org/wiki/Abigail_Williams http://en.wikipedia.org/wiki/Salem_witch_trials), The Black Dahlia Murder är uppkallat efter mordet på Elizabeth Short (http://en.wikipedia.org/wiki/Elizabeth_Short), som hittatdes itudelad och tömd på blod i Los Angeles 1947 och Whitechapel är namnet på stadsdelen där Jack the Ripper hittade merparten av sina offer.

Nog för denna gången. Remember - Keep it untrue!